EWE

Jag hatar den här dagen. Den är hemsk.

Det var bra fram till att vi skulle åka hem till mig. Då insåg Tobbe att han inte hade sitt bankomatkort, hans mamma hade kvar det för hon lånade det igår. Så då var vi tvungna att vänta en halvtimme till hans pappa skulle komma hem så Tobbe kunde få lite pengar. Var då tvungen att ringa till Najam stackarn som skulle få vänta en halvtimme extra.

Vi fick skjuts in till stan i alla fall, men det gick segt med trafik och vi hämtade upp Tobbes mamma och sen fick vi skjuts till Östra men det var trafik och sådär så vi hann precis med 18.12-tåget, vi fick springa. Dessutom, vi hade Bailey med oss på bilresan, som satt bak i mitt knä och han blev åksjuk och spydde på mina byxor. Jag mådde så illa att jag nästan behövde spy själv. Inte så kul.

Sen mötte vi till slut Najam i Östra och tog tåget hemåt. De gick av i Vallentuna för att handla vin och cigarretter. Jag åkte vidare mot Ormsta och gick hem p.g.a att jag ville byta byxor då. De har fortfarande inte kommit hem för de stannade tydligen på Sibylla för att äta. Svikare. :P

Och nu har jag och mamma just haft ett rejält bråk. Vi brukar aldrig bråka, har inte gjort det på länge. Och så här stort bråk har vi nog inte haft sen i högstadiet då jag hade problem med skolan. Och det här handlar självklart om jobb. Hon är förbannad för att jag inte har något jobb än och så fort jag kommer in genom dörren flyger det anklagelser på mig direkt om att jag inte gör något åt det, trots att hon inte vet ett skit om det. Hon antar bara. Så är det alltid.

Och så säger hon att hon skäms på jobbet när folk frågar. Hon behöver väl för i helvete inte prata om mig på jobbet med folk. Det är inte deras ensak. Jag tycker det är så jävla dålig stil, att det här är det enda hon bryr sig om. Jag kan inte komma ihåg en enda gång i mitt liv då hon kommit och frågat typ "hur mår du?" utan det är alltid; "går du till skolan?" eller "har du fått något jobb än?". Det är fan det enda hon bryr sig om.

När jag mådde skit i hela högstadiet och hatade skolan och kände som att jag ville dö varje gång jag var där, det hade inte spelat någon roll för henne även om hon hade brytt sig nog för att fråga om det. Det enda som spelar någon roll är att jag sköter mig, sen spelar det ingen roll hur olycklig jag är. Bara jag har ett jobb, liksom. Hur snällt är det? Vi träffas kanske en helg varannan vecka, vi pratar inte alls ofta i telefon, och så fort jag kommer in genom dörren är det allt jag får höra, att jag är värdelös för att jag inte har något jobb och att alla andra får det hur lätt som helst.

Jag säger till henne att det är inte så jävla konstigt att jag aldrig pratar med henne om saker, när hon alltid bara antar saker i förväg och fokuserar på det negativa och aldrig tänker på något annat. En sak är säker, att om jag någon gång igen i livet är utan jobb, finns det inte en chans i världen att jag skulle berätta det för henne. För då tänker hon inte på annat. Jag lever fan hellre på gatan än erkänner för henne att jag är arbetslös igen.

Är så trött på det här eviga tjatet hela mitt liv, alltid är det något som är fel. Skolan, på sommarlovet satt jag tydligen för mycket vid datorn, jag spenderar mina pengar på onödiga saker... hon verkar alltid ha något att klaga på, och aldrig har hon ens tänkt på hur det får mig att må.